Från Sthlm till Piteå

går bara om båda vill. Som ni vet så pluggar jag i Piteå och min pojkvän bor hemma i Stockholm, i detta inlägg tänkte jag skriva lite om hur det är och ha ett distansförhållande. Jag hoppas att ni som har också har det och känner att det är super jobbigt att ni blir mer pepp efter detta.

I min situation viste vi båda att jag skulle fara i väg upp till norr för att plugga, ändå så fattade vi ett beslut att bli tillsammans bara någon vecka innan jag skulle åka iväg. Jag ångrar ingenting. När man är tillsammans så gäller det att lita på varandra, känna tillit. Självklart var det super jobbigt att säga hej då. Jag åkte upp den 16 augusti vi vart tillsammans den 8 ( två månader idag!),  jag skulle inte komma hem förens om tre veckor framåt.
Jag kan helt ärligt säga att jag inte bara grät en gång. Men Andreas var stöttade mig. Tiden gick och jag lärde känna hela min klass, de är verkligen bäst. Min klass är den bästa du kan gå i. Helt underbara människor.

Det visade även sig att det var ett helt gäng som var i samma sitts som jag själv. Vi lovade varandra att hjälpa varandra, att stötta varandra när det vart svårt. Det gäller och vara stark.
Olas tjej bor i USA och Johan har alltid haft ett distansförhållande. Jag var inte ensam, och jag visste att jag alltid kunde ringa Andreas om jag ville prata ut.

Vissa dagar är självklart svårare än andra, tyvärr så har det hänt att jag har själv frågat mig om jag kommer klara av detta. Kommer jag och Andreas klara av allt?
Men när jag kände efter så kände jag att jag verkligen var kär, varför ska man då ge upp något så fint som kärlek?

Att få stöd både från sin partner och sina kompisar är otroligt viktigt. Det är även viktigt att kunna prata med sin partner, för jag kan nästan lova att han/hon känner likadant. Ni är i samma "båt", genom att stötta varandra så kommer ni hjälpa varandra och ni kommer kunna ro eran båt bort från alla bekymmer och all saknad och finna kärleken och känna den härliga känslan i magen.


Vad som var super jobbigt för mig var dock när jag kom hem till Stockholm under några dagar och sedan åka hem igen. Då kände jag en klump i magen. När skulle man ses igen? Varje gång jag har åkt hem och suttit på Arlanda så har jag alltid spelat upp hundtricket sista scen i huvudet, och hoppades på att det skulle hända mig.
Men jag vet att jag måste åka och att vi snart ska ses igen.

Något som övervinner allt är den första dagen med sin partner när man kommer hem. Jag känner mig alldeles nykär och jag svävar på rosa moln och vill bara vara med honom. Känner mig så där varm i kroppen, fjärilar flyger runt i magen.

Ni som inte tror att det inte finns några bra saker med att ha ett distansförhållande tror helt fel..
Det som jag tror är bra är att man inte ses varje dag( ja ni läste rätt), tänk så här. Ni kanske skulle troligen bråka mer, ni kanske skulle tröttna  på varandra? Man måste tänka i de banorna.

Ni som tycker det är jobbigt och svårt, prata me någon som är i samma sits. Det hjälper, ni hjälper varandra. Lita på eran partner. Tänk så här " Min partner har valt mig som sin partner, han e kär i mig, jag är kär i honom/henne. Varför skulle min partner göra saker med någon annan" Visst det funkar inte för alla. Men det funkar heller inte alltid fast man skulle bo vid varandra, tyvärr.  Kärlek som kärlek, saknad som saknad.


Jag vet att jag och Andreas kommer fixa det här. Jag ser inga hinder.

Jag skulle vilja tacka till alla som har stöttat mig i detta. Min mamma och pappa, min familj, mina underbara vänner. Till er som sagt att jag inte kommer klara detta FUCK IT. Jag ska visa er att vi kommer klara detta.


Natalia <3 Andreas


Hoppas att detta hjälpe er lite i alla fall.